Det blev inte som jag trodde..
Känner för att skriva av mig.
Även om jag kommer ta bort allt detta dravel sen...det är inte skitsnack. Det är bara äckligt mkt mig.Osäkra lilla dumma jag..
Låg och tänkte... Samtidigt som jag hade hans kropp intill min.
Låg där och luktade på honom, kände hans hud under min hand.
Hade hans hand i min hand.
Känna hur blodet pulserade i hans kropp.
Känslan av att aldrig vilja vara ifrån honom..
Att hela tiden försöka vara så nära det går.
Så nära det går utan att vara för nära.
Låg och tänkte ett tag.
Att han aldrig gett mig ångest.
Inte sån smärtsam ångest som ger mig en smärta i magen helt olik något annat.
Inte heller sån ångest som fyller hela mitt hjärta med ofrånkomlig värk.
Han har inte heller gett mig ångest över att finnas till.
Jag har legat vaken länge och tittat på honom.
Njötet av att veta att jag varit hans.
Jag glömde bort all oro och rädsla.
Letat efter hans läppar i mörkret.
Frågat mig själv om det är allt som krävs..
Närheten.
Frågat mig.
Om det någonsin kommer kännas så bra igen..
Ignorerat rädslan som smögit sig på.
Ignorerat att jag snart kommer vara ensam igen.
Inte heller har hans kyssar gett mig en avsmak för kärlek.
Så som andras har.
Så som andra har rört vid mig.
Gör mig illamående.
Gör att jag vill födas om på nytt.
Och ge mig enbart till dig.
Ge dig hela mig, ren och utan skam.
Och låtit dig göra vad du vill med mig.
Jag har aldrig.
Har för fan aldrig känns mig så hel som jag gör när han håller om mig.
Det är som.
Som om hans kropp skyddar mig.
Hans kyssar läker mina sår.
Visst, hans ögon gör mig mer osäker än någonsin.
Men det är som han är, alltid får han mig ur balans.
Liggandes intill honom.
Då känns allting så jävla rätt.
Att ensam få tillgång till hans tankar och hans kropp.
Ger mig mer självförtroende och mer respekt än någonsin.
Att ligga nära honom och känna.
Känna att världen runtomkring inte riktigt finns.
Att fantisera att vi kan ligga så föralltid.
Det är det bästa som finns.
Men att vakna samtidigt som en ny dag.
Med ett mjukt leende på läpparna
Och smaken av hans kropp på mina läppar och min tunga.
Men samtidigt veta att jag snart måste lämna.
Lämna det tryggaste jag någonsin kännt tillsammans med någon annan.
Lämna din förbannade famn.
Vill att det ska synas på min kropp.
Lika tydligt som det känns i mitt hjärta.
Att han har rört vid mig.
På samma sätt som hans händer rört min kropp.
Lika tydligt har han tagit mitt hjärta.
Det gör mig så rädd.
Ibland. Så hoppas jag.
Ska jag vara ärlig, så hoppas jag alltid.
Att det du har i överflöd.
De sakerna som jag har mindre av.
Att det ska väga upp varandra.
Att våra olikheter, liksom ska vara perfekta tillsammans.
Det hoppas jag under dagarna jag inte finns hos dig.
Dagarna jag inte kan vara så nära dig som jag önskar.
Att när jag ser dig. Bland andra.
Så hoppas jag så in i helvete.
Att jag trots allt kan passa där.
När jag innerst inne vet.
Vet det vi båda vet.
Att jag inte passar.
Med dig..
Börjar gråta och ha mig.
Förlåt.
Skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få vara den som passar in med dig bäst.
Vara den som speglar din själ.
Jag förtjänar inte dig.
Det är detta som ger mig ångest.
Inte något du gör eller är.
Bara det faktum att jag aldrig kommer passa in med dig.
Det ger mig mer ångest än jag någonsin kännt.
Jag Älskar Dig Så Det Gör Ont.
Riktigt ont.
Hide my head I want to drown my sorrow..
I Find it kind of funny.
I Find it kind of sad.
The dreams in which I'm dying. Are the best I've ever had..
Har du någon gång försökt prata med stadig röst..
När ditt inre bara skakar?
Har du provat att skratta åt allt som är svårt..
När det svåra bryter dig i bitar?
Har du försökt möta folks blickar..
Trots att din rädsla för att bli påkommen ligger och trycker?
Har du vårdat dina drömmar..
Även om de dör, en efter en?
Har du någon gång försökt fylla dina ögon med glädje..
När ditt hjärta enbart varit fyllt av sorg?
Har du försökt leva..
När allt du egentligen vill är att dö?
Look at me now? I want to Dissapear..
Kommer ni ihåg dessa "mina bästa vänner" boken som man hade när man var liten?
Som alla ens klasskompisar (bara dem som luktade gott) fick skriva i?
Man skrev namn, husdjur, idoler, favoritmaträtter och en personlig hälsning.
Jag minns att i min så var det en fråga, om man fick någon superkraft, vilken kraft man ville ha.
Jag skrev i min egen att jag ville vara osynlig.
Jag minns att mamma reagerade på det.
Hon frågade varför, såg på mig lite sådär oroligt.
Så jag suddade ut det så skrev något annat.
Nu i efterhand
Känner jag att jag borde inte suddat ut.
Borde stått för vad jag kännt och önskat.
För.
Känslor ska inte trängas undan,
Det kan aldrig vara bra..
Svenska.. :)
uppgift på svenskan, skulle skriva om ett ställe som vi tänkte på och längtar efter. Valde havet utan tvekan..
1.Dit längtar jag
Snabbt förflyttande moln, bärare av dåliga nyheter.
Mörka och hotfulla som hatet i någons ögon.
Dovt ljud av muller någonstans ute på havet.
Arga vågor som slår mot kall sandstrand och hårda klippor.
Starka strömmar som drar båtar långt ifrån kurs, vågor med osäkerhet och ensamhet.
Lukten som får minnena att forsa.
Salt. Tång.
Illamående.
Hårda vindar som rör till havet och allting som är i närheten.
Vindar som för med sig allt det rena från havet.
För bort allt det smutsiga från staden som vilar bakom ryggen.
Men även vinden som får det att tåras i ögonen.
Vinden som fyller själen, fyller den så att tårar från det innersta hittar ut.
Tårar som svider.
Vassa sandkorn som river, sliter och letar sig in i alla skrymslen i ens kläder.
Sandstrand som står tom för alla andra
Utom för mig.
Den är Fylld.
Stå där.
Fyllas av allt som rör sig.
Känna allt som havet och dess vind för med sig.
Skolarbete.. :P del 13 av 23.. Bara 511 uppgifter kvar.. HEJJA MIG
Personbeskrivning
Cathrin är en snart ung kvinna på snart 17 vintrar. Hon har ett ganska alldagligt utseende, det mörkbruna håret har ett eget liv och lockar sig lite lagom fint. Huden är vinterblek med några små fräknar på potatisliknande näsan. Smala ögon med obefintliga ögonfransar, ögonen har dock en vacker grön färg som ger karaktär åt hennes ansikte som annars är fruktansvärt tråkigt.
Cathrin är lite kortare än normallängden på tjejer i hennes ålder och kroppsmässig är hon rund och välmående.
På den lilla fritiden som finns kvar efter skolan använder hon för att sova, plugga, träffa kompisar, träna och jobba. Musiken finns ständigt runt henne och hon verkar som gladast då hon är med vänner och får lyssna på bra musik. En stor källa till lycka finner hon när hon ensam eller med en NÄRA vän på en lång promenad i naturen. Hunden är såklart med då.
Riktigt olycklig är hon när familjen är osams eller när hon känner att hon inte räcker till.
Cathrin är en riktigt bra person att prata med när vardagen känns usel, hon finns ständigt där för sina medmänniskor. Så hennes dröm är att få ha det som yrke, att hjälpa andra människor. Hon strävar då efter att ta högskolexamen som legitimerad psykolog.
Cathrin vet vem hon är och ständigt försöker förbättra sig i allt hon gör. Trots att självförtroende och självkänslan sviktar så står hon ändå stadigt och tappar hon modet finner hon det alltid. Ibland under en sten och ibland uppe bland molnen. Så trots att hon ibland sviktar och önskar att hon var någonannan vet hon alltid vem hon är.
Strävan efter kunskap är stor för henne och även om det går sakta så tar hon sig dit hon siktat. Hon ger sig inte utan strid och med enormt tålamod och stor beslutsamhet så planerar hon att ta sig dit hennes hjärta vill.
Hon anses lätt som kall av dem som inte kommit henne nära, kylan hon sänder ut är dock ett självvalt beteende för att på avstånd kunna avgöra om personen är värdig hennes sällskap och tid. Att lära känna henne tar tid, de få som kommer hela vägen in stannar där tills vare sig dem vill eller inte.
Humorlös är också en egenskap som folk ser tidigt. Dock kan hennes totala avsaknad av humor övergå till ett hysteriskt skratt som smittar av sig på alla som råkar vara i närheten.
Skulle säga att Cathrin är en gammal människa i en ung kropp. Hennes själ har nog vandrat i många kroppar innan den föddes in i hennes.
.
