cattaiettnotskal

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt min familj är det

Viktigaste som finns. Det gör jag fortfarande.

Kommer antagligen Alltid göra det med.

För jag älskar dem villkorslöst.

Just därför, därför blir jag så ledsen. Så arg. Så jävla besviken.

Även om jag bara är Cathrin. Trög, knasig, negativ, pessimist, egoist, bortklenad, lättstött pch tråkig.

Så va fan.

Jag är väl fortfarande er dotter?

Fortfarande er lilla syster?

Eller?
Har jag misstolkat hela familj prylen?

Jag lider av.

Dåligt samvete.

Över allt jag inte kan.

Vill.

Orkar.

Och gör.

Dåligt samvete över att jag föddes.

Över att jag tagit för mycket tid.

Puttat bort min egen syster.

Lämnat henne i kyla och ensamhet.

Dåligtsamvete över att mamma aldrig blir lycklig.

Över att hennes liv varit misslyckanden så som hon fint säger.

Över Pappa, för att han var helt ensam.

Över att jag inte lär känna honom.

Att jag inte vet vem han är. 

Hatar. Hatar.

Jag har svårt för det.

Hatar mig själv,

Inte för att jag har fult ansikte eller för korta ben.

Inget sånt.

Bara hatar mig själv för den jag är inuti.

Att jag inte ens klarar av att le.

Le mot dem enda som jag bryr mig om.

Även om jag känner mig missförstådd.

Hatad.

Totalt jävla Ensam.

Att jag inte klarar av,
Klarar inte det som krävs.