cattaiettnotskal

Lär dig livet stora gåta..

Att skriva fastän hjärtat brister

Han är borta. Efter elva jävla år ihop är han verkligen borta, död, liggandes kall och livlös på ett djursjukhus. 

Hur i helvete kan det ens vara möjligt? Hur skulle det kunna vara det rätta?

från frisk, pigg och nöjd till att få så ont, att bli så akut sjuk att enda rätta var att låta honom somna in. Midsommarafton, kvällssolen som fick hela luften att fyllas med knott. Hur ungarna lekte och stoja kring den blomklädda midsommarsnippan. Men hur du gick runt med smärta i kroppen, försökte kräka. Försökte hitta ett sätt för dig att må bättre. hurhurhuuur fan kan det vara okej? Ilfart till djursjukhuset, kanyl, röntgen, försök till sond.  Beslut om operation eller avlivning, tre sprutor fulla med ljusblå vätska in i kanylen, in i hans trötta, smärtfyllda kropp. Andetag som går från kraftiga men anstängda till lugna, korta för att sedan helt avta. Hur han bara försvann. Fan. Försvann från mig. Ångesten, paniken över att jag inte kan få honom tillbaka igen, 

 

Jag bara gråter. Det har gått exakt ett dygn sen han dog. Vad jag än gör, tänker eller var jag än är så finns han där. år mig att gråta, skaka. Vad ska jag Tänka för att det inte ska resultera i tårar? Tittade på Frost innan. Började skratta för att direkt övergå i tårar. Förtjänar inte skratt, inte mat, inte sömn, förtjänar inte att ha hans vackra kloka syster heller. Förtjänar bara lidande. Jag har så dåligt samvete, över allt jag gjort och inte gjort. Allt som kunde gjort bättre. Fan Totte, varför? Kunde du inte bara somnat in i din säng? Av ålder.. Av gamla organ som inte orkar mer. Lycklig och nöjd i din soffa, på gräsmattan, på "din" matta. Vafan varsomhelst förutom på en jävla brits på djursjukhuset, var som helst utom i mina armar, fan! Jag var inte beredd, inne var beredd. Ted sa till mig, att han trodde du skulle komma hem, det trodde jag med, jag önskade så av hela mitt hjärta att veterinärerna skulle kunna fixa dig, laga de som var sönder. Men de fick bara bort din smärta, resten fanns de inget bot på.

 

jag får lugna mig nu. Skriver i sängen bredvid Ted, Tottan reste sig precis, tittade på mig och bytade sovplats. Hon delar sorgen, hennes bästa vän är med borta. Flocken är inte hel. Och som Ted sa innan han somnade, familjen är bara tre nu, du, jag och Tottan. Jag fick se totte födas för 11 år sedan. Såg han suga fast sig som en igel på Miras tuttar, så hårt att han hängde i luften när hon reste sig, jag som 12 åring döpte hinom efter min favoritperson Morgan(Nicke och mojje-Morgan) men tack vare allt tuttande blev han till sist bara Totte. Tottesnotte. Han växte från assöt till ganska askul. Stora tassar, gigantiska öron. Busig, livlig och vägrade gå i koppel om han inte fick hålla det i munnen själv. Någon han började med som valp, och någon han gjorde ända in i slutet,

Han höll mig sällskap när mina föräldrar strulade till min vardag, han fanns vid min sida vid varje skolbyte, varje gång jag inte blev bjuden på kalas, varje gång mina syskon var dumma, varje gång alla skrattade åt mina gråtattcker som tonåring, han fanns vid min sida när jag ensam fick bära rädslan över att bli mamma, han har varit min bästa vän. I elva jävla år. Jag lämnade bort honom och Tottan ett tag, vilket var de värsta jag någonsin gjort, ångrade mig något djupt och när de kom hem igen var de som att få tillbaka en del av en själv som varit förlorat. 

Han fattas mig. 

Jag kommer aldrig mer få se honom snurra runt i köket  efter maten för att han genast måste ut och tömma ssystemet. Kommer aldrig få se honom titta med sina intensiva ögon rätt in i mina när han väntar på vad som ska hända. Kommer aldrig öppna bilen, dörren eller grinden för att mötas av denna glada, pigga, ivriga hund. Hans säng kommer vara tom. Hans soffa likaså. Han är bara borta. Kvar just nu är bara en jävla saknad, ångest och panik. Jag kommer aldrig glömma honom, men längtar tills smärtan inte tar över hela mig, längtar tills jag kan se han i mitt inre, busandes med en grästuva, kruka eller annat han fått tag i, utan att börja gråta, utan att få ont. Längtar tills jag bara kommer le, sakna honom. Men le.