cattaiettnotskal

Hästar har alltid varit en fritidssysselsättning som har gett mig ro.

Ofta har man blivit arg och sur efter ridning med.

Men lika ofta om inte oftare har man varit som lyckligast på ryggen.

Det är hemligheten. Bakom varför så många rider.

Dessa vackra och kloka djur ger oss mer än vad vi någonsin kommer kunna ge tillbaka.

Alla som någonsin ridit en kalla vinterkväll under stjärnorna på en trygg häst vet vad jag menar. När man känner musklerna röra sig under sig.

Man känner sig så nära stjärnorna att man tror att man är död.

Kylar biter inte kallt då.

Problemen som finns är inte längre lika stora.

När man sitter där önskar man så högt att man aldrig ska behöva hoppa av igen.

Just då när man sitter här då tror man att allt ordnar sig. Att allting ska bli bra.

Problem som finns är helt plötsligt borta.
Allting är möjligt

Tills man sätter ner sina smutsiga äckliga jävla människofötter på marken.

Då vet man att allting är kvar.

Precis där man lämnade det.

Precis.

Jag har aldrig någonsin levt ett liv utan dessa fyrbenta djuren.
Ni som aldrig haft hästar eller djur kommer inte förstå.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
Vad jag ska känna..
Hur kommer det vara utan dem?
Visst.. Känns skönt att dem ska få ett bättre hem, bli ridna ordentligt och så
Men jag är människa och en del av mig vill vara ego och ha kvar dem hos mig.
Vill inte vara utan dem.



Vill inte alls..

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt min familj är det

Viktigaste som finns. Det gör jag fortfarande.

Kommer antagligen Alltid göra det med.

För jag älskar dem villkorslöst.

Just därför, därför blir jag så ledsen. Så arg. Så jävla besviken.

Även om jag bara är Cathrin. Trög, knasig, negativ, pessimist, egoist, bortklenad, lättstött pch tråkig.

Så va fan.

Jag är väl fortfarande er dotter?

Fortfarande er lilla syster?

Eller?
Har jag misstolkat hela familj prylen?

Jag lider av.

Dåligt samvete.

Över allt jag inte kan.

Vill.

Orkar.

Och gör.

Dåligt samvete över att jag föddes.

Över att jag tagit för mycket tid.

Puttat bort min egen syster.

Lämnat henne i kyla och ensamhet.

Dåligtsamvete över att mamma aldrig blir lycklig.

Över att hennes liv varit misslyckanden så som hon fint säger.

Över Pappa, för att han var helt ensam.

Över att jag inte lär känna honom.

Att jag inte vet vem han är. 

Hatar. Hatar.

Jag har svårt för det.

Hatar mig själv,

Inte för att jag har fult ansikte eller för korta ben.

Inget sånt.

Bara hatar mig själv för den jag är inuti.

Att jag inte ens klarar av att le.

Le mot dem enda som jag bryr mig om.

Även om jag känner mig missförstådd.

Hatad.

Totalt jävla Ensam.

Att jag inte klarar av,
Klarar inte det som krävs.

Jag finns.
Sitter bakom.
Ja. Du vet.

Söker.
Tittar.
Ser dig med ögon som inte velat se dig innan.
Ja.
Jag letar.
Fel
Brister

Hittar.
Ler
Skrattar
Och lämnar dig.

Osäkerhet kan du aldrig bygga något på.
Verkligen inte kärlek.
Grattis.
Vacker.
Sexig.
Snäll.
Söt.
Underbar.
Älskad.
Ja.
Ord.
Lika falska.
Falska som hela din existens.

Jag blir så arg.

Så arg på alla dessa ord och meningar.

Snälla, elaka, mjuka, hårda, genomtänkta och totalt korkade.

Genomtänkta meningar fyllda med elaka ord som endast sägs för att

Slå den mest vackra människa i tusen bitar.

Dessa meningar skapade endast för att krossa och rasera en annan människas liv.

Vackra ord, som bildar varma och mjuka meningar. 

Dessa som fyller oss till brädden av lycka och tillit.

Ord som kan få den mest nedsmutsade och ensamma person att känna sig vacker och meningsfull.

Att viska dessa otroligt betydelsefulla ord till någon annan.

Ja, det är det vackraste.

Men. Jag blir arg, förvirrad och osäker.

Vem är du att säga så?

Visst. Håll mig hårt. Ta min hand.

Men säg aldrig.

Kommer bara vägra att förstå,, Aldrig acceptera.

          Det vackra

Tycker inte om ord. Meningar. Vill bara att du ska vara tyst.
Håll om mig. Kyss mig. Ta min hand. Men håll för fan käften..

Varför ska det alltid göra så ont när man är ensam?


Jag har verkligen ingen förmåga att hata honom. Åh Gud vad jag har velat hata den människan..
       Han har sårat mig med avsikt.
Han har fått mig att skrika.
       Av sorg. Förtvivlan och tamigfan av lust.
Men det hör inte hit.
      Allt det vackra.
Hans ömhet, ärlighet och hans sätt att visa kärlek
Hans sätt att hålla om mig som om jag vore en ömtålig blomma.
    Allt det vackra..
Fått mig att känna mig. Som om jag var något.
Som om jag betydde något.
    
Nu vill jag inte. Vill verkligen inte behöva honom.
Hatar att jag låter allt komma till ytan.
Verkligen Hatar det.
Men, som vanligt hatar jag migsjälv.
VARFÖR,, varför kan jag inte bara låta honom glida ur mitt liv.
Jag ska vara ensam.

Det är bäst så.

Han skriver att vi, dem som han så vackert kallar MTV generationen..

"Slit & släng- generationen är bortskämd, naiv och skriver fjortisspråk. Ni har varken tålamod eller djup.

Ni kan inget om musik, film eller kultur.

Det är bara hitz 4 kidz, MTV och lunarstorm för hela slanten, tyvärr."

Blir så irriterad.

Kommer jag bli lika fördomsfull och trist och grå när jag blir vuxen?
Hör det till, att när man åldras så MÅSTE man tycka att "dagens ungdom" är totalt utan räddning??

Jag vet vad jag inte vill. Jag vill inte växa upp och bli som många av våra äldre.
För feg för att ta reda på fakta, fördomar är enligt mig brist på kunskap.
Så. jag ska bli smart när jag blir stor. 
Jag har träffat få, få "vuxna" som har behandlat mig som en jämnlike.
Väldigt få.

Jag anser att man inte blir vuxen bara för att man fyllt 25..
Livserfarenheter bygger människan.. Erfarenheterna gör oss vuxna.
Därför finns det tyvärr några som aldrig kommer bli vuxna.
Samtidigt som det finns pojkar och flickor som tvingas att bli vuxna innan de fyllt tio.

Sluta att dömma alla efter vilken ålder de infinner sig i.
Alla 7 åriga tjejer leker inte med dockor.
Alla 14 åriga pojkar sitter inte hemma och runkar framför en porrfilm på datorn/tv..
Alla 15 åriga tjejer beter sig inte som slampor och suger av killar på skoltoaletterna.
Alla tonåringar sitter inte på Lunarstorm, super och knarkar, knullar till höger och vänster, får underkänt i skolan.
Alla skriver inte LOL till sina vänner på MSN inte heller använder alla typ och lixom i var och varannan mening.

Precis som att alla vuxna inte är enformiga, rädda, själviska och uta känslor.
Precis som att alla vuxna inte sitter hemma och beklagar sig över dagens unga.
Precis som att alla vuxna inte är fyllda till brädden av  korkade fördomar byggda på okunskap och rädsla.

Det finns smarta, trevliga och empatiska människor.
I alla åldrar.

Bara så ni vet..

Så ska jag berätta sagan om. Sagan om oss.
      Jag ska berätta sagan om hur vi fann varandra..

Hur orden som du sa plåstrade om ett brustet hjärta..
      Hur ögonen visade mer ömhet än vad vi någonsin skulle kunna ta emot..
Hur fingertoppar rört vid naken hud..
     Ja, jag ska berätta allt..
För. Vackrare saga än denna finns inte..

Ska viska ord, mjuka som vinden, om hur vi förlorade.
      Hur vi förlorade och fann olyckan..

Chanser som vi slarvat bort.
        När det enda vi skulle ha gjort var att fånga dem..
        Ignorerade när vi borde ha Älskat varandra..
Ska berätta.
        Men mjuka ord varför vi sov när vi borde ha älskat.
        Ja.. Du vet, Vår saga är vacker..
Tillsammas var vi unika.
        Vårt slut, var däremot likt så många andras.

Jag Saknar Dig Något Fruktansvärt.

                        Det är meningen att jag ska bli vuxen först..