cattaiettnotskal

Var ska man börja? Tänker ofta så innan jag skriver.. Var i HVT ska jag börja..
         Vet inte om ni märker de på mig, ni som anser er känna mig. Kan ni höra att orden som lämnar min mun inte är rätt? Att meningarna som bildas av orden inte alls är organiserade?
Det är så när många tänker, att allt bara rörsihop till en enda röra. Tankar och känslor bara rörs ner till en hel enda stor röra av dumheter. Om man bara lärt sig att skilja de riktiga  tankarna ifrån de falska. De äkta känslorna ifrån dem som bara förvillar..
Vilken lättnad. Att verkligen kunna veta vad man känner och vill. Att kunna se dig i ögonen och bara vara ärlig. Kunna med de rätta orden med de perfekta meningarna uttrycka sina äkta känslor. Det är nog det jag längtar efter..


           Jag...
 smiter,
 Gömmer,
sårar,
 Tvingar människor bort ifrån mig
Och
Vägrar acc
      Vägrar
Ja, Ödet är inget för mig...
  Har hatat de sen första gången jag förstod meningen med ordet ödet...

Jag och mamma pratade ofta om det. Vi letade efter anledningar varför saker sker.
     Vi letade, försökte hitta någon vettig anledning. Men de enda som fanns var just ödet.
Ibörjan, så acc jag mest det, Ok. Ödet är bra. De kommer leda till något bra tidsnog.
     Tjoko.. Eller hur? Så. man ska bara gå och acc allt jävla SKIT som händer i världen?
Ska man som barn bara finna sig i att livet kan gå åt helvete ? Nej tack! Tror inte det..
     Man kämpar sig igenom timmar, dagar,. veckor, månader och år.!!!
Allt i hopp om att nästa timme ska jag orka resa mig ur stolen och göra nått åt mitt liv.
      I hopp om att nästa dag ska ge en bättre chanser att fullfölja sina drömmar..
        I stark tro väntar vi spänt på vad nästa månad ska göra för oss...
         Vi är så dumma att vi tror med ett extra år på nacken, att det året ska göra skillnad på våra liv..
           Tro de eller ej, Så kan vi gå i decenier, i falsk jävla förhoppning. En förhoppning, ett hopp om att
livet väntar där framme.. Att ödet har en annan plan för oss.
Men jag säger bara såhär.
       Efter en timme kan man finna orken att stå. 
        Efter en dag kan man börja planera.
         Efter en vecka kan man börja ta tag i saker.
          Efter en månad man man ha hittat livsglädje.
           Efter ett år kan man ha tagit första steget mot dit man en gång drömt om..
            Efter tio år ska vi vara precis där vi vill. Där vi själva har tagit oss. Dit har vi nått. 
              Inte med hjälp av någon annan Och verkligen  Inte pågrund av något så fåning som ödet.
               Vi hamnar där vi vill. Kanske hinner drömmar ändras. Kanske finner man andra drömmar
                på vägen mot målet. Men om vi ger oss FAN på det så kommer vi dit vi är menade. Men inte utan
                  viljan.. Inte utan att kämpa. Lägg inte ditt liv i någon annans händer. Som sagt, Inte i händerna
                   på Ödet.. Ödet är påkommet av någon som inte hittar tro. Inte hittar hopp. Inte hittar kraft.
                     Ödet tar dig ingenstans. Det gör vi själva..
                      Vi Föddes små och hjälplösa. Inte i stånd att klara något själv. Vi var beroende av andra redan vid  vår
                       födelse. Även om vi växer upp och blir mer självsäkra, mer redo att klara oss själva. Så stannar vi
                         kvar..  Hoppas att någon ska ta hand om oss. Som jag  ser det ska vi finna mod i våra närmaste.
                           I våra älskade ska vi finna mod att lämna dem, Mod att stå själva. Vi ägnar sedan lång lång tid efter 
                            att hitta någon att älska. Någon man känner att man kan bygga sig stark med. En person som man
                             tillsammans med kan skapa ett litet hjälplöst barn med. Ett litet liv som man ska ge trygghet och
                               kärlek till. Tillsammans med din vän, din älskare Din självfrände. Tillsammans med den
                                 personen ska du vara stark. 
                              Jag vet inte vad ni säger. Men jag hade inte klarat av det ensam. Jag är för osäker och för svag för
                             det. Men jag vet många som klarar det. Jag har två älskade systrar som bevisar att man kan vara
                           stark som en klippa. Klara att bära ansvaret själv. Även om dem tvekar. Så vet jag. Att de klarar det.
                          mina syskonbarn kommer som så många andra antagligen växa upp utan pappa. det kommer gå 
                        bra. Väldigt bra. Hoppas dock att ni hittar någon att bygga er starka med. Det förtjänar ni. Någon
                     Att vila på. Någon som väntar med en stark och trygg famn. När ni en gång kommer smeka ert älskade
                   barn i håret. Den dagen de är stora nog att klara sig utan er.. Den dagen ni behöver stöd. Så att              
                  inte ni faller ihop.. <3 <3 Nu vet jag vad jag känner. Jag vet vad jag vill ha sagt. Det tog tid. 
                Men det var det värt. Jag älskar er. Utan min familj är jag inget. Mamma. Pappa. Systar Och Bror. 
              Jag står stadigt pågrund av er.                  

                

Natti På er... <3<3