Det blev inte som jag trodde..



Känner för att skriva av mig.
Även om jag kommer ta bort allt detta dravel sen...det är inte skitsnack. Det är bara äckligt mkt mig.Osäkra lilla dumma jag..


Låg och tänkte... Samtidigt som jag hade hans kropp intill min.
Låg där och luktade på honom, kände hans hud under min hand.
Hade hans hand i min hand.
Känna hur blodet pulserade i hans kropp.
Känslan av att aldrig vilja vara ifrån honom..
Att hela tiden försöka vara så nära det går.
Så nära det går utan att vara för nära.
Låg och tänkte ett tag.
Att han aldrig gett mig ångest.
Inte sån smärtsam ångest som ger mig en smärta i magen helt olik något annat.
Inte heller sån ångest som fyller hela mitt hjärta med ofrånkomlig värk.
Han har inte heller gett mig ångest över att finnas till.
Jag har legat vaken länge och tittat på honom.
Njötet av att veta att jag varit hans.
Jag glömde bort all oro och rädsla.
Letat efter hans läppar i mörkret.
Frågat mig själv om det är allt som krävs..
Närheten.
Frågat mig.
Om det någonsin kommer kännas så bra igen..
Ignorerat rädslan som smögit sig på.
Ignorerat att jag snart kommer vara ensam igen.
Inte heller har hans kyssar gett mig en avsmak för kärlek.
Så som andras har.
Så som andra har rört vid mig.
Gör mig illamående.
Gör att jag vill födas om på nytt.
Och ge mig enbart till dig.
Ge dig hela mig, ren och utan skam.
Och låtit dig göra vad du vill med mig.
Jag har aldrig. 
Har för fan aldrig känns mig så hel som jag gör när han håller om mig.
Det är som.
Som om hans kropp skyddar mig.
Hans kyssar läker mina sår.
Visst, hans ögon gör mig mer osäker än någonsin.
Men det är som han är, alltid får han mig ur balans.
Liggandes intill honom.
Då känns allting så jävla rätt.
Att ensam få tillgång till hans tankar och hans kropp.
Ger mig mer självförtroende och mer respekt än någonsin.
Att ligga nära honom och känna.
Känna att världen runtomkring inte riktigt finns.
Att fantisera att vi kan ligga så föralltid.
Det är det bästa som finns.
Men att vakna samtidigt som en ny dag.
Med ett mjukt leende på läpparna
Och smaken av hans kropp på mina läppar och min tunga.
Men samtidigt veta att jag snart måste lämna.
Lämna det tryggaste jag någonsin kännt tillsammans med någon annan.
Lämna din förbannade famn.
Vill att det ska synas på min kropp.
Lika tydligt som det känns i mitt hjärta.
Att han har rört vid mig.
På samma sätt som hans händer rört min kropp.
Lika tydligt har han tagit mitt hjärta.

Det gör mig så rädd.
Ibland. Så hoppas jag.
Ska jag vara ärlig, så hoppas jag alltid.
Att det du har i överflöd.
De sakerna som jag har mindre av.
Att det ska väga upp varandra.
Att våra olikheter, liksom ska vara perfekta tillsammans.
Det hoppas jag under dagarna jag inte finns hos dig.
Dagarna jag inte kan vara så nära dig som jag önskar.
Att när jag ser dig. Bland andra.
Så hoppas jag så in i helvete.
Att jag trots allt kan passa där.
När jag innerst inne vet.
Vet det vi båda vet.
Att jag inte passar.
Med dig..

Börjar gråta och ha mig.

Förlåt.

Skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få vara den som passar in med dig bäst.
Vara den som speglar din själ.
Jag förtjänar inte dig.
Det  är detta som ger mig ångest.
Inte något du gör eller är.
Bara det faktum att jag aldrig kommer passa in med dig.
Det ger mig mer ångest än jag någonsin kännt.

Jag Älskar Dig Så Det Gör Ont.
Riktigt ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0