cattaiettnotskal

Har ni med varit sånna?
      När man bråkat med någon, tex mamma, så har ni vänt på klacken o gått därifrån? I hopp om att hon ska springa efter dig o säga förlåt och erkänna att hon gjort fel? Jag gjorde så jätte ofta när jag var liten, Hur många gånger blev jag inte vilsen o ledsen i affären för att jag envist stått kvar o surat för att jag inte fick en ny leksaks ponnyt? Ja Så söt man varit.. 

Blev äldre dock...
       Började gå iväg, gå upp på rummet, stack ut o red, gick med hunden, sprang eller bara gick ut o satte mig.. Ibland var det för att få vara ensam, Men oftast ville jag ha sällskap. Ha någon att prata med, jag vet, mina tankar var så gott som alltid, "när kommer hon?" Jag gick igenom långa samtal i mitt huvud, hur mamma skulle komma ut o säga något, något som skulle få mig att våga öppna mig för henne. jaa.. fast att jag "bara" var i början av tonåren hade jag så mycket jag ville berätta.. Men jag höll alltid mun, ville för fan inte var till besvär...
        
        Nu, Skulle jag fan bli sur om nån kom efter mig. När livet känns för tungt på mina axlar är musiken min räddning, hård musik i öronen o träningskläderna på.. En lång jobbig runda att springa hjälper så gott som alltid. Eller bara musiken högt, o en jävla massa dans.. De funkar med. hade någon gått efter mig upp, eller försökt prata med mig så hade jag nog blivit skrämd. Rädd för att de skulle säga någon som skulle få mig att öppna mig. 
         Herre gud, hur skulle de reagera?
Jag vill inte prata nu. Behöver inte prata med er längre.. Länge sen nu, länge sen jag kände mig ensam. Nu vet jag att man är ensam. men man klarar det bra i alla fall.

Älskar er!