cattaiettnotskal

Stackars stackars bäbis.

Vilken jävla värld föder jag in dig i?

Gokväll..

Längesenjagskrevbloggordentligt.

Kommer inte förstå själv tjusningen på samma sätt som jag gjorde innan.
Spyr fortfarande ut mig skit när jag känner för det, men oftast. Slipper andra se det.
Anyway.

Pratade med en gammal vän innan, som.
Ja låt oss säga att vi utvecklades åt två olika håll.
Ibland inser jag att jag är himla förändrad.
Kan förstå att han får sinne, men sen.
Är han en självgod jävla mansgris. Vilken ALDRIG har fungerat i min närhet.
Min PAPPA är fan sån. Det är svårt att prata som vi gjorde förr.
När han har blivit som han blivit.
Förstår inte ens att det stör mig så mkta tt jag skriver om det.
Men det STÖR mig jätte mkt.
Han var himla trevlig ett tag. Ibland undrar jag om det var jag som förstörde honom.
Kan ju vara så.


Lyssnar på Winnerbäck igen.
Har inte kunnat, känna igen mig på samma sätt som innan,
Nu hör jag meningar som inte funnits där innan.
Rader som lixom smält in i själva sången innan, visar sig tydliga och klara nu.

Grät idag, för första gången på 4 månader..
Kändes hemskt. Spec när jag vet att min lilla känner som jag.
Alla mina känslor går över i dess kropp.
H*n förtjänar inte det.
Jag borde inte.

Har bara 17 arbetsdagar kvar i sommar, får väl hoppas att ajg får fler.
Lär behöva så mkt pengar som de bara går..

:/

God  natt^^

Ska rensa mina lådor. Slänga en massa.
Göra plats för nya saker.

För. Som det ser ut nu.
Är den en himla oreda..

Jag ska sopa, tvätta, damma, röja och fixa.

Jag vet inte ut eller in idag.
Borde faktiskt leta lägenhet, det kommer aldrig fungera med mig, mamma, camilla..
För, man märker ju bara nu.
Jag hatar att känna mig dålig, försöker ju alltid att göra alla till lags.
Men det är inte så lätt.
Inte alls.
Jag vill hjälpa till med hästen, men jag får inte chansen för fan..
Alla i denna familjen beter sig som ett par satans bortskämda, trotsiga jävla tonåringar.
Blir fan tokig på det.


Mina hormoner har jag vant mig vid.
Det är det att allt runtomkring mig.
Jag har inte koll på något, vet inte hur framtiden ser ut.
Vet inte ens om jag ska ha ett eller två barn.
Bara jag närmner adoption här hemma blir det ett jävla liv,,
Men. Om jag inte klarar det, då har jag faktiskt inget val.
Tänker inte ge mitt barn en skitkass uppväxt bara för att jag är ego.
Vägrar.

Hatar mina tankar och hatar mig själv.

Grattis. jag är som jag brukar... :(

Börjar hålla med folk nu.
Jag är för omogen.
För svag.
För jävla ung för att bli mamma.

För. Jag klarar inte det.
Sitter och vill gråta.
Har inte varit alls gråtig innan, förstår inte.
Har gjort upp en överenskommelse med mig själv..
Att inte gråta.
Det blir ju inte bättre.

...


Solen skiner och alla pysslar med sitt.
Jag vet inte. Men känner mig så jävla ivägen.

Jävla nöt är jag.

-------------------

Yey. Min blogg lever, klagoperiod i sikte..

Det var något jag skulle förklara. Något om ensamhet.. 

Winnerbäck


Jag vet inte om jag kommer förlåta.
Inte ens när jag flyttat härifrån.

Förklara för mig vännen, Förklara exakt hur Jag känner
När jag nu enbart trampar runt.
Runt runt.



Jag
Kan inte.
Vill inte.
Bör inte.

Helvete...
Helvete...
Helvete...
Helvete...

Min familj är väldens bästa.. Vad skulle jag gjort utan er.    :'( Mamma..

Sitter och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Vet inte in eller ut på mina tankar och känslor.
Vill bara gråta.
Ligga i mammas knä och bara vara tre år igen.
Allt som händer är för stort, på tok för jävla stort.

Hello?
I'm in your mind, just to give you someone to talk to.
Darling, You will wake up from this dream..
Soon, I know.
Soon. I will wake up too.
Please, Don't try to fix me.. I'm not broken..

Oh. Yesterday will show me.
This is not a dream.

Jag satt innan och kom på migsjälv med att tro att det var en dröm.
Min dröm inatt var allt utom normal. Så, hoppades nog att jag drömt hela dagen.
Att det inte var verkligheten som visade fötterna för mig.
Utan, att det var mina drömmar.
Men.
Mardröm.
Eller inte..??

Jag vet inte... Jag vet verkligen inte.
Blir så rädd..
Så jävla rädd.


Tårar hjälper inte längre.
Har jag märk.
Inget hjälper.

Att pressa händerna hårt mot sin hals
Att trycka fingrarna hårt mot sin hud
Känna hur svårt det blir att andas
Hur svårt det blir att tänka klart

Andas, luft, frihet.

Om man ständigt kväver allt man känner.
Hur ska då någon Någonsin kunna se och förstå att man verkligen har känslor, starkare än vad man kan kontrollera.
Om man skrattar bort sina tårar.
Om man ignorerar alla tankar
Slutar känna.

Om man slutar känna, för att känna är för svårt..

Hur ska då du.
Veta.

Känner för att skriva av mig.
Även om jag kommer ta bort allt detta dravel sen...det är inte skitsnack. Det är bara äckligt mkt mig.Osäkra lilla dumma jag..


Låg och tänkte... Samtidigt som jag hade hans kropp intill min.
Låg där och luktade på honom, kände hans hud under min hand.
Hade hans hand i min hand.
Känna hur blodet pulserade i hans kropp.
Känslan av att aldrig vilja vara ifrån honom..
Att hela tiden försöka vara så nära det går.
Så nära det går utan att vara för nära.
Låg och tänkte ett tag.
Att han aldrig gett mig ångest.
Inte sån smärtsam ångest som ger mig en smärta i magen helt olik något annat.
Inte heller sån ångest som fyller hela mitt hjärta med ofrånkomlig värk.
Han har inte heller gett mig ångest över att finnas till.
Jag har legat vaken länge och tittat på honom.
Njötet av att veta att jag varit hans.
Jag glömde bort all oro och rädsla.
Letat efter hans läppar i mörkret.
Frågat mig själv om det är allt som krävs..
Närheten.
Frågat mig.
Om det någonsin kommer kännas så bra igen..
Ignorerat rädslan som smögit sig på.
Ignorerat att jag snart kommer vara ensam igen.
Inte heller har hans kyssar gett mig en avsmak för kärlek.
Så som andras har.
Så som andra har rört vid mig.
Gör mig illamående.
Gör att jag vill födas om på nytt.
Och ge mig enbart till dig.
Ge dig hela mig, ren och utan skam.
Och låtit dig göra vad du vill med mig.
Jag har aldrig. 
Har för fan aldrig känns mig så hel som jag gör när han håller om mig.
Det är som.
Som om hans kropp skyddar mig.
Hans kyssar läker mina sår.
Visst, hans ögon gör mig mer osäker än någonsin.
Men det är som han är, alltid får han mig ur balans.
Liggandes intill honom.
Då känns allting så jävla rätt.
Att ensam få tillgång till hans tankar och hans kropp.
Ger mig mer självförtroende och mer respekt än någonsin.
Att ligga nära honom och känna.
Känna att världen runtomkring inte riktigt finns.
Att fantisera att vi kan ligga så föralltid.
Det är det bästa som finns.
Men att vakna samtidigt som en ny dag.
Med ett mjukt leende på läpparna
Och smaken av hans kropp på mina läppar och min tunga.
Men samtidigt veta att jag snart måste lämna.
Lämna det tryggaste jag någonsin kännt tillsammans med någon annan.
Lämna din förbannade famn.
Vill att det ska synas på min kropp.
Lika tydligt som det känns i mitt hjärta.
Att han har rört vid mig.
På samma sätt som hans händer rört min kropp.
Lika tydligt har han tagit mitt hjärta.
Det gör mig så rädd.
Ibland. Så hoppas jag.
Ska jag vara ärlig, så hoppas jag alltid.
Att det du har i överflöd.
De sakerna som jag har mindre av.
Att det ska väga upp varandra.
Att våra olikheter, liksom ska vara perfekta tillsammans.
Det hoppas jag under dagarna jag inte finns hos dig.
Dagarna jag inte kan vara så nära dig som jag önskar.
Att när jag ser dig. Bland andra.
Så hoppas jag så in i helvete.
Att jag trots allt kan passa där.
När jag innerst inne vet.
Vet det vi båda vet.
Att jag inte passar.
Med dig..

Börjar gråta och ha mig.

Förlåt.

Skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få vara den som passar in med dig bäst.
Vara den som speglar din själ.
Jag förtjänar inte dig.
Det  är detta som ger mig ångest.
Inte något du gör eller är.
Bara det faktum att jag aldrig kommer passa in med dig.
Det ger mig mer ångest än jag någonsin kännt.

Jag Älskar Dig Så Det Gör Ont.
Riktigt ont.